Att lyssna inåt……

Efter senaste veckors fysiska och mentala kraschlandning så övar jag mig flitigt i konsten att lyssna på min kropp. Det är inte det roligaste alla gånger, men givetvis det bästa. Jag var mycket bättre på det under graviditeten och första tiden efter förlossning. Då var det så tydligt att jag hade ett större ansvar än bara för mig själv. Nu finns ju detta ansvar kvar, men Almas välmående påverkas inte riktigt på samma direkta sätt som när hon var min lilla inneboende. I vilket fall som så tog jag beslutet att skjuta på min löpning till imorgon. Benen kändes inte riktigt pigga och fräscha när jag klev upp imorse. Jag vill absolut inte återuppleva den sega och trötta känslan jag hade sist jag försökte springa outvilad. Istället blev det en social och mycket trevlig (och svettig) promenad. Jag drog på mig Björnens viktväst, lastade den med 11 kg och trampade en mil med Alma i vagnen. Kanske inte någon vidare flåsträning direkt, men det kändes helt klart både i rumpan och benen. Löpningen ligger överst på morgondagens planering.

Det bästa idag var definitivt mitt oväntade ryggpass. Det var kanske i kortaste laget då jag hade bara 30 minuter till övers, men kändes riktigt bra. Nu hade jag inte direkt blivit något starkare utav alla pumpklasser som ersatt styrketräningen, men jag hade helt klart jobbat upp en längtan tillbaka till gymmet. Jag ser fram emot en hel del styrketräning under midsommarhelgen. Den skall spenderas hos mina föräldrar, som gladeligen umgås lite med Alma medans jag och Björnen gymmar. En win win situation för alla inblandade. Det vore pricken över i:et om det kunde vara fint och soligt väder under helgen, så vi fick njuta av deras trädgård. Men man kanske inte kan önska sig allt……..