Martunia

Jag borde ha fattat vinken redan igår eftermiddag när min transportlöpning hemåt var mer ansträngande än behaglig. Mina stumma ben och den överlag tunga känslan i hela kroppen var väl kanske också lite utav en fingervisare. Just då tänkte jag att allt detta berodde på att jag faktiskt tryckte på rätt bra hemåt i någon slags fartlek. Men ack så fel jag hade! Imorse var det segt, segt och åter segt. Jag var trött och inte det minsta sugen på var att dra på mig löpkläder och springa in till stan, gymmet och jobbet. Men cykeln stod inne i stan och buss vägrar jag att åka. Så det återstod inte så många andra val än att ta tjuren vid hornen och springa!

Först lämnade jag av en glad liten Alma på Kotten (förskolan) och fick både puss och kram och hej då vink. Det gav mig energi nog att påbörja loppet in till stan. Att gå övervägde jag inte ens. Det är nästan värre än buss! Totalt bortkastad tid. Jag ska inte förlora mig i beskrivningar om hur jobbigt det var, mer än att beslutet att ta cykeln hem togs innan första kilometern var avklarad. Imorgon blir det cykel tur och retur för på schemat står sommarens sista spinningpass kvällstid, för mig dvs!